“Om   det   tunga   och   så   gott   som   uteslutande på    manuell    arbetskraft    baserade    lantbruket från    förra    seklets    senare    del    och    om    dess lönsamhet        vore        mycket        att        förtälja. Beträffande      lönsamheten      var      det      främst naturaprodukterna    från    jordbruket    som    fick utgöra lönen för mödorna. Penninginkomsterna    voro    yttterst    blygsamma och   utgifterna   i   paritet   härmed.   Från   de   små och     föga     produktiva     kreatursbesättningarna blev      det      någon      välkommen      tillökning      i budgeten    genom    en    sparsam    och    duktig    husmors    "samkande"    av    smör,    som    kunde omvandlas till penningar på torget i Linköping eller Motala. Längre    fram    ordnade    ett    par    danskar,    Jensen    i    Klockrike    och    Gottlieb    i    Hälla,    med uppsamlingsställen    för    mjölk,    den    förre    vid    Norra    Tegneby    och    den    sistnämnde    vid Borringe   Mellangård,   dit   mjölk   från   kringliggande   gårdar   fick   lämnas,   men,   då   mjölkpriset vanligen   var   5   öre   per   liter,   blev   det   inte   så   mycket   i   kassan   för   de   små   mjölkskvättar,   som kunde avvaras. Först   några   ord   om   Iinberedningen.   Det   på   gårdarna odlade   linet   måste   genomgå   en   hel   serie   behandlingar för   att   slutligen   bli   till   spånad   och   väv.   Sedan   det   på hösten   ryckts   upp   på   växtplatsen,   skulle   det   först   repas, d.v.s.     att     knopparna     med     fröna     skulle     skiljas     från halmen.   Dette   skedde   i   ett   slags   ganska   klumpigt   gjorda kammar    med    tänder    av    spetsiga    järnpinnar.    Därpå breddes   den   repade   halmen   ut   på   marken   för   rötning, och    när    det    var    klart    med    detta,    samlades    några    av byborna    en    vacker    dag    hos    den,    som    kallat    dem samman till, "bråkning" av halmen. Detta   tillgick   så,   att   man   i   en   stensatt   "tohåla"   gjorde   upp   eld,   och   ovanpå   hålan   breddes linhalmen   ut   på   ett   galler   av   stänger   för   att   torkas,   så   att   sådorna   skulle   bli   tillräckligt   sköra   att kunna bråkas sönder. Arbetsfördelningen vid denna procedur var vanligen den, att karlarna tog den mera påfrestande Vid   så   gott   som   varje   gård   hölls   ett   antal   får,   dels   för ullens    och    köttets    skull,    men    också    för    att    under försommaren   hålla   trädesskiftet   rent   från   "örsle",   för vilket   de   öppna   dikena   var   riktiga   härdar.   Omedelbart före     ullklippningen,     vartill     användes     särskilt     för ändamålet   gjorda   ullsaxar,   skulle   fåren   tvättas.   vilket skedde i stora bykkar.       Allt   detta   var   i   regel   kvinnfolkens   göra   liksom   även det    fortsatta    arbetet    med    kardning,    spinning    och vävning.       Under       hösten       och       vintern       surrade spinnrockarna    och    dunkade    vävstolarna    för    att    till våren allt skulle vara färdigarbetat av linet och ullen. De   färdigvävda   tygerna,   som   voro   avsedda   till   kostymer,   sändes   till   beredning   i   staden,   varvid för   vissa   tyger   "stampning"   ingick.   Så   en   vacker   dag   hämtades   sockenskräddaren   och   hans symaskin   samt   åtföljd   av   ett   par   tre   gesäller,   vilka   sedan   stannade   tills   allt   det   färdigberedda   av kostymtyg   och   vadmal   var   upparbetat   till   kläder   åt   husets   manliga   medlemmar.   Utom   fri   kost och   logi   under   gästbesöket   utgjorde   den   kontanta   betalningen   en   obetydlighet   i   jämförelse med nuvarande arbetspriser. Liksom skräddaren under denna tid förde en ganska ambulerande Några      onödiga      utgifter      till      öl      eller läskedrycker      förekom      ej      annat      än      vid gästabud   och   knappast   då.   Brygd   av   gott   och kraftigt   dricka   skedde   i   hemmen   och   tillgick   i stora    drag    på    följande    sätt    och    i    följande ordning.   Först   lades   korn   till   stöpning   för   att gro,       varefter       det       fick       genomgå       en torkningsprocedur        i        en        torkria        på brygghusvinden,       dit       erforderlig       värme strömmade från brygghusugnen. Det   på   så   sätt   erhållna   maltet   hlev   sedan   i   mån   av   behov   sönderkrossat   i   en   handdriven maltkvarn.   Vid   själva   brygden   blev   en   lagom   stor   portion   krossat   malt   kokt   i   brygghusbasen   till en   brun,   sötaktig   vört,   som   blev   silad   klar   genom   ren   halm   i   en   för   ändamålet   konstruerad   tina och   uppsamlad   i   en   stor   kopparkittel   för   jäsning,   sedan   den   ljumma   vörten   fått   tillsats   av   jäst från   föregående   brygd.   När   sedan   drickat   efter   något   dygn   var   färdigjäst,   blev   det   tappat   på   en drickstunna, varifrån det i mån av förbrukning tappades ur. Ett   årligen   återkommande   arbete   på   höstarna   var   potatisrivning   för   beredning   av   hushållens årsbehov   av   potatismjöl   och   gryn.   Rivningen   skedde   vanligen   i   en   hela   byn   gemensamt   ägd handdriven   potatiskvarn,   som   fick   ambulera   mellan   hyns   gårdar.   Efter   rivningen   blev   stärkelsen urtvättad från moset i finmaskade såll över ett kar, däri stärkelsekornen så småningom sjönk till Kyrkobesöken    var    under    denna    tid    både    flitigare    och    mera regelbundna    än    vad    förhållandet    är    nu.    Varje    gudstjänstdag skulle   åtminstone   några   av   familjens   medlemmar   och   tjänare besöka   kyrkan   och   delta   i   gudstjänsten.   Minst   en   gång   om   året skulle   de   vuxna   "gå   till   skrift",   och   vid   sådana   tillfällen   kunde nattvardsgästerna    fylla    ett    flertal    "diskar".    Av    mina    tidigaste besök i kyrkan har givetvis julottan etsat sig skarpast i minnet. Därutöver   har   jag   särskilt   starkt   minne   av   kyrkobesök   under   kalla vintersöndagar.    Åt    prästens    förkunnelse    fästes    kanske    inte    så stor   uppmärksamhet,   men   så   mycket   mer   av   att   varje   ord   från hans    mun    tog    synlig    gestalt    i    en    kraftig    dimpust.    Kyrkan    var nämligen   på   den   tiden   oeldad,   och   det   tålde   vid   att   man   var   bra påpälsad   för   att   ej   frysa   sig   fördärvad.   Fruntimren   på   sin   sida   om mittgången   hade   sina   "huckle"   att   hålla   huvudena   varma   med,   och   de   äldre   männen   med   mer eller   mindre   glesnat   hår   behöll   sina   skinnmössor   på   under   gudstjänsten,   vilket   ej   alls   får   fattas såsom   någon   vanvördnad   mot   heligt   rum.   Klockaren   hade   vantar   med   avklippta   fingertoppar   på för att kunna hålla fingrarna någorlunda rörliga under orgelspelet. Av   tjänstgörande   präster   från   denna   tid   minnes   jag   den   finlemmade,   om en    sirlig    hovman    påminnande,    kyrkoherden    Alfred    Moselius,    vidare    den barske   och   respektingivande komminister   A.   Ekdahl    min   konfirmationslärare, samt den blide och försynte vice pastorn, G. A. Dahl. Pastor   Ekdal,   sedermera   kyrkoherde   i   pastoratet,   ansågs   som   en   mycket god   talare   ej   endast   från   predikstolen   utan   även   i   andra   sammanhang   .   Han var   för   övrigt   en   i   praktiska   värv   intresserad   och   väl   förfaren   man.   För   att kunna   livnära   sin   stora   familj   på   den   lilla   komministerlönen   drev   han   själv lantbruket   på   sitt   boställe   och   var   i   flera   avseenden   en   föregångsman   på   sin tid   som   jordbrukare.   I   ett   minnestal,   som   hölls   över   honom   vid   prästmötet   i stiftstaden   1912,   förekom   följande   passus,   erinrande   om   hans   odlargärning: "den ökar Sveas land, som ökar Sveas jord."

“Dagligt liv i helg och söcken, del 2”

Vi tittar vidare i Arvid Tegnis historiebeskrivning on hur livet var i Älvestad under senare delen av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet, teknikens utveckling och människors arbetsförhållanden. Arvid Tegni berättar..

Kvarnen i Vågforsen

Linfält i blom

Potatiskvarn

Av   den   skördade   spannmålen,   som   ej   åtgick   för   eget   behov, såldes   i   regel   ej   något   större   parti   på   en   gång,   utan   det   blev   att torga    med    några    säckar    då    och    då    i    Linköping    eller    Motala. Förmalningen   av   spannmålen   skedde   vid   Näs   kvarnar,   när   det gällde   brödsäd,   och   för   annan mäld vid   Vågforsen.   En   och   annan kalv   kunde   också   omvandlas   till   pengar   hos   en   kalvuppköpare   i närheten   av   Likstabacken.   På   senhösten   slaktades   vanligen   ett större nötkreatur och en gris för det egna hushållets behov. Någon    annan    konserveringsmetod    än    nedsaltning    och    rökning    var    ej    känd.    Köttet    till korvberedningen   maldes   ej   som   nu   utan   hackades   i   stora   hoar   och   i   dessa   hackades   också   en god   del   av   den   skördade   vitkålen   till   surkålsberedning.   Den   finfördelade   kålen   med   ingredienser av    salt    och    olika    kryddor    fylldes    i    en    tunna    för    jäsning,    och    surkål    blev    sedan    en    ofta återkommande "supanmat" under vintern och långt in på våren. Oundgängligt   nödvändiga   saker,   som   ej   kunde   åstad kommas   på   gården,   såsom   sill,   salt   och   andra kryddor,   kaffe   m.m .    ävensom   en   del   husgeråd   och   redskap,   som   ej   kunde   tillverkas   hemma,   måste köpas,   men   utgiftsposterna   därför   måste,   förklarligt   nog,   hålla   sig   inom   mycket   snäva   gränser.   Det väsentligaste   som   tarvades   av   livsmedel   såsom   bröd,   kött.   fläsk,   mjölk   och   smör   m.m.   samt   ull,   lin, hudar   och   skinn   för   vidare   beredning   till   kläder   och   skodon,   hade   man   i   regel   oköpandes   från   gården. Av korn bereddes malt, som sedan bryggdes till dricka, varom mera längre fram.

bråkningen    om    hand    vid    var    sin    bråkningstol,    under    det    att kvinnorna   skötte   underhållet   av   elden,   torkningen   över   hålan och utdelning av lämpliga mängder av linhalmen till karlarna.    Härmed   var   den   delen   av   beredningen   klarad.   Nu   återstod   det ansvarsfullaste    arbetet    nämligen    skäktningen,    som    försiggick inomhus   vid   särskilda   skäktstolar,   där   det   gällde   att   med   ofta vackert     snidade     skäkteträn     dels     avlägsna     från     bråkningen kvarvarande   sådor   och   dels   avskilja   kortare   fibrer,   s.k.   blånor, som   utgjorde   en   sämre   kvalite   och   endast   kunde   användas   till mindre fina linnevävnader. De   långa   tågor,   som   sedan   återstod,   knöts   ihop   till   "dockor",   varav   spanns   tåggarn   till   duktyger   o.d. Det   minst   värdefulla,   skäktefallet.   tillvaratogs   även   for   att   spinnas   till   skäktegarn,   som   blev   till   grövre vävnader, framförallt säckväv.

tillvaro   mellan   gårdarna.   så   var   det   också   med   skomakare,   sadelmakare och smed.       Skinnen   efter   de   slaktade   nötkreaturen   sändes   till   garvning   i   Linköping, då    däremot    fårskinnen    bereddes    av    en    närboende    fårskinnsgarvare. Av      de      färdigberedda      fårskinnen      syddes      präktiga      och      varma barskinnspälsar,   korta   för   de   yngre   och   långa   s.k.   smällpiskepälsar   för gamlingar.   Då   pälsarna   voro   kantade   med   gult   kalvskinn   och   försedda med   blanka   mässingsknappar,   tyckte   man   sig   smått   uniformsklädd   i   den nya   pälsen.   Av   de   större   kalvskinnen   syddes   förskinn,   som   hörde   till   vardagsdressen   för   både   gammal och ung.   Även   vid   ett   par   andra   tillfällen   än   linberedningen   kom   byns   ungdom   gärna   tillsamman   till   inbördes hjälp   såsom   t.   ex.   efter   den   stora   gåsslakten   på   senhösten,   då   de   välgödda   gässen   skulle   plockas.   Då satt   ungdomen   bänkad   runt   ett   stort   bykkar,   och   under   skämt   och   glam   skedde   så   plockningen.   Även vid   storbykarna   höst   och   vår   kommo   granngårdarnas   drängar   och   söner   beskäftigt   till   bykgänge   för att   hjälpa   till   med   det   tyngre   arbetet   på   kvällen,   då   man   skulle   "byka   på".   Det   mest   lockande   var   nog dock   att   få   driva   lite   nojs   och   kanske   en   smula   kurtis   med   ställets   flickor,   som   hade   bykningen   om hand.

ett   vitt   bottenlager,   som   sedermera   blev   torkat   och   blekt   i   solen, varefter   det   blev   mer   eller   mindre   finfördelat   till   mjöl   och   gryn. Potatisgrynsvälling      hade      förr      en      framträdande      plats      på frukostmatsedeln. Det    dåtida    lantbrukets    primitiva    redskap    och    arbetsmetoder skulle     kräva     en     omständig     redogörelse.     Här     blott     några     få belysande   antydningar   härom.   De   egentliga   jordbruksredskapen utgjordes   av   plog,   som   till   övervägande   del   var   gjord   av   trä,   samt ett   slags   årder,   s.   k.   stångkrok,   som   fördes   med   en   hand   och   var   liksom   plogen   av   träkonstruktion, vidare   klys -   och   krokpinneharv   och   möjligen   lite   längre   fram   en   s.   k.   myllkam,   vidare   slätsladd   och trävält.    Till    räfsning    användes    en    släpräfsa,     helt    gjord    av    trä,    och    som    till    sin    konstruktion    och verkningssätt liknade vår tids smidiga släpräfsor av järn. Sådd    och    skörd    skedde    uteslutande    för    hand.    Höstsäden    blev    myllad    med    den    ovannämnda stångkroken.   Efter   inbärgningen   av   höstsådden   kom   vanligen   en   eller   ett   par   backstugugummor   för att   plocka   ax   och   därigenom   få   lite   tillskott   till   brödfödan.   Täckdikning   förekom   ytterst   sparsamt   och konstgödning   ej   alls,   om   man   frånser   råstampat   benmjöl,   som   man   köpte   eller   hytte   sig   till   mot kreatursben   i   Husbyfjöl,   och   som   användes   till   höstsådden.   På   grund   av   de   många   öppna   dikena   blev brukningen   av   jorden   både   besvärlig   och   föga   effektiv,   varför   risken   för   missväxt   i   synnerhet   under tork år var mycket större då än nu.

Beträffande   handel   och   köpenskap   inom   socknen   är   ej   mycket   att   förtälja. Blott    en    enda    handelsbod    fanns,    nämligen    Likstabacken,    och    den    årliga omsättningen   där   var   det   oaktat   helt   säkert   av   en   mycket   blygsam   omfattning. Av   ambulerande   handelsutövare   kan   nämnas   Ägg-Lasse   från   Tuta   i   Normlösa socken,   vars   näringsfång,   som   bestod   av   ägguppköp,   ju   framgår   av   namnet, vidare   Brö-Anners,   som   gick   omkring   i   socknen   och   sålde   vetebullar,   skorpor och   småbröd.   Tidvis   hade   han   en   konkurrent   i   "Mårtorpegumma",   som   också gick   omkring   med   sin   brödkorg,   men,   då   hennes   besök   i   hemmen   voro   mera sporadiska      och      oregelbundna,      hade      Brö-Anners      säkert      den      största omsättningen.   Klä-Anna   från   Motala   kom   ett   par   gånger   om   året   och   sålde klädesvaror   av   olika   slag,   och   däremellan   kom   en   och   annan   gårdfarihandlare, bärande   sitt   varulager   på   ryggen   i   en   stor   låda,   kvarhållen   av   remmar   över axlarna.  _________________________________________________________________________________ Nöjen   och   förströelser   för   ungdomen   var   det   klent   beställt   med.   Den   enda   form   av   tävling   och   sport jag   minns   var   att   kasta   trill   mellan   tvenne   lag   på   en   tämligen   jämn   väg,   varvid   det   gällde   att   sätta sådan   fart   på   trillan,   att   den   kunde   bryta   igenom   motsidans   försvarslinje,   ty   dit,   där   trillan   stannade, skulle   laget   förflytta   sig,   och   på   så   sätt   böljade   striden   fram   och   åter,   tills   man   tröttnade   på   leken. Andra    tävlingar    av    skilda    slag    såsom    att    dra    fingerkrok,    bryta    arm,    krag-    och    livtag    efter    vissa bestämda   regler   förekom   allt   emellanåt,   liksom   kägelspel   med   hemmagjorda,   tämligen   klumpiga pjäser. Av   "offentliga   nöjen"   som   på   den   tiden   stod   de   unga   till   buds,   var   väl   egentligen   den   årligen återkommande     midsommardansen     på     en     loge     i     Carlshof     och     "stormarken"     i     Skänninge höjdpunkterna    i    ungdomens    nöjesliv    på    den    tiden.    För    oss    barn    var    det    största    nöjet    på midsommarfesten   att   för   en   medförd   slant   tillhandla   sig   en   flaska   lemonad   från   ett   stånd   eller   en sirapsknäck   eller   annat   gott   som   en   gumma   tillhandahöll,   vidare   att   se   på   logdansen   eller   att   få skratta at "Stall-Augusts" uppvisning i att "hoppa lax" och andra muntrationer. Skänninge    stormarknad    har    ju    sedan    långliga    tider    och    ända    in    i    våra    dagar    haft    en    stor dragningskraft   på   kringliggande   orters   befolkning,   särskilt   dess   ungdom.   Nöjesanordningarna   voro väl    i    stort    sett    desamma    förr    som    nu,    även    om    marknadslivet    nu    går    mycket    mera    städat    och ordentligt till än i min barndom, då fylleri och slagsmål hörde till oordningen för dagen.”

Alfred Moselius

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

komminister A. Ekdahl