Antal besökare

Östgöta kavalleriregemente 1636-1791.  Andra Livgrendjärregement har en lång historia bakom sej. Det började i slutet på 1610-talet  då Gustav II Adolf satte upp Östergötlands storregemente som bestod av tre fältregementen och ett kavalleriregemente. 1623 splittrades regementet till tre mindre, Östgöta infanteriregemente, Jönköpings regemente och Östgöta kavalleriregemente och där Östgöta kavalleriregemente blev det regemente som Älvestads ryttare tillhörde. Östgöta infanteriregemente blir sedermera Första Livgrenadjärregementet. I 1634 års regeringsform benämns regementet som Östergötlands och Södermanlands ryttare och från 1636 benämns det som Östgöta kavalleriregemente. År 1689 blev regementet indelt och gårdarna i socknen bildade rotar där varje rote skulle hålla en soldat, vilket fortsatte fram till 1901 då indelningsverket avskaffades. 1770 blev regementet omorganiserat till kyrassiärer och var beridet till 1791 då alla ryttarna fick sitta av och regementet blev ett infanteriregemente. Regementet deltog  i större delen av Karl X Gustafs fälttåg, Tio kompanier starkt följde de 1655 till Pommern och därefter till Warschau, samt kämpade den 22 september vid Modlin, dom deltog i det farliga tåget till Jaroslaw och vann mycket utmärkelse i slaget vid Golombo den 8 februari. Sommaren 1657 deltog fyra kompanier nyuppsatta ryttare i Halländska fälttåget och bevistade slaget vid Genevadsbro. Den övriga delen deltog i andra danska kriget och i belägringen av Köpenhamn. År 1674 utfördes regementet till Tyskland och deltog i fälttåget åren 1674-78 och slaget vid Fehrbellin. Vid återfärden till Sveriges på hösten 1678 delade Östgöta ryttare den övriga arméns sorgliga öde, att dels drunkna och dels bli fängslade på Bornholm. Det var 27 skepp som den 5 december skulle transportera hem mer än 4000 människor; soldater, besättningsmän men också kvinnor och barn, ifrån Peenemünde. Resans mål var Karlshamn och Kalmar. Det rådde svår storm och dålig sikt och på grund av felnavigering och missförstånd ändrade fyra skepp kurs men 23 skepp gick på grund och havererade eller sjönk. Mer än 3000 människor räddades men många dog senare av förfrysningsskador. Dom överlevande blev krigsfångar. På våren 1701 gick regementet, under befäl av Carl Gustaf Mörner, över till Livland och var närvarande vid övergången av Düna. År 1702 blev Mörner med sitt eget och Dalregementet beordrades att anfalla staden Wilna. Ryttarna tog dalkarlarna på hästens länd och red en hemlig väg genom den tjocka skogarna och lyckades den 19 mars i gryningen överrumpla fienden i Wilna, vilka led en stor förlust. I slaget vid Klissow 9 juli 1702 stod regementet på högra flygeln, som hade den hårdaste striden att uthärda. 1704 deltog regementet i slagen vid Jaroslaw och Lemberg, och det skarpa slaget vid Fraustadt, där 1500 ryssar nedhöggs. Den 21 juli 1705 vid slaget vid Rakowitz, anföll 10 000 sachsiska och polska ryttare mot det svenska lägret. Svenskarna, under befäl av generallöjtnant Carl Nieroth, hade tre kavalleriregementen, c:a 2 000 man till förfogande. Det var Smålands husarregemente, Upplands tremänningsregemente och Östgöta kavalleriregemente. Mycket tack vare ryttarnas mod och vilja kunde dom efter tre timmars slag besegra fienden trots stort numerärt underläge. Östgötarna hade den värsta striden att utföra mot den på alla sidor anfallande polackerna. Av regementet dödas 3 ryttmästare, 5 löjtnanter, 6 underofficerar och 70 ryttare (sårade blev 3 ryttmästare, 2 kornetter och 85 ryttare. Under åren 1707–1709 deltog Östgöta kavalleriregemente i alla huvudhärens rörelser och kämpade med stort mod i flera mindre slag. Vid slaget i Poltava 28 juni 1709, mer eller mindre utraderades hela regementet. Regementet hade 600 stridsdugliga ryttare och enligt ryska krigsfångelistor togs 325 östgötska ryttare i fångenskap och större delen av de resterande stupade eller deserterade. Slaget innebar att hela regementet behövde nyuppsättas av rotebönderna och rusthållarna. Regementet sattes upp på nytt i Sverige och deltog bl.a. i slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710, kriget i Pommern  och Hattarnas krig 1741. År 1747 är de åter i Pommern, varefter de följer alla huvudhärens rörelser, kämpade 1759 vid Werbelow och Brandelow och 1761 vid Neu Brandenburg. Regementet upphöjdes till livregemente efter förtjänstfulla insatser under Gustav III:s krig mot ryssarna 1788–1790. Under samma krig blev regementet kommenderade till Karlskrona för att som sjösoldater utgöra en del av örlogsflottans besättning och deltog i sjöslaget vid Öland den 29 juli1789. Under sommaren dog 200 man i den epidemi som böt ut i Karlskrona och som kallades Karlskronafebern. Regementet omorganiserades 1791 till ett infanteriregemente och sammanslogs med Östgöta infanteriregemente, vilka tillsammans bildade Livgrenadjärregementet. Kavalleridelen fick namnet Livgrenadjärregementets rusthållsdivision fram till 1816. De östgötska ryttarna tillhörde “Överste Löjtnantens kompani. Övriga kompanier var 1699-1791: Livkompaniet Majorens Kompani Vifolka kompani Vadstena kompani Skänninge Västanstångs kompani Tjust kompani Livgrenadjärregementet (det äldre)1791-1816 År 1791 sammanslogs de två regementetna Östgöta infanteriregemente och Östgöta kavalleriregemente och bildade Livgrenadjärregementet. Regementet bestod av två, till hälften självständiga enheter, Livgrenadjärregementets rotehållsdivision och Livgrenadjärregementets rusthållsdivision, vilka uppkom från de två sammanslagna regementena.  Namnet Livgrenadjär tilldelades Östgötarna 1791 av Gustav III, som tack för goda insatser under många sekler och kanske speciellt för segern mot Ryssland vid Svensksund. Ett kungligt brev från 1732 fastställde att Malmen skall vara Kungl. Livgrenadjärregementets övningsplats. Vad är då en Livgrenadjär? Liv kommer från Liv- och Hustrupper, regementen som konungen själv förde befälet över. Normalt förde en sekundchef det lokala befälet. Östgötarna hedrades dock med att få ha en egen regementschef, den förste var översten Nils Fredrik Jernfeltz. En Grenadjär var dåtidens elitsoldat, utrustad med handgranat, musköt och sabel. Vapnen användes också i den ordningen: Först kasta granaten, sedan skjuta och slutligen dra blankt. Grenadjärerna ingick som en elit del i kompanierna och kändes igen bl a på sin toppiga mössa, utan brätten, för att inte hindra kastarmen. Napoleonkriget pågick i Europa i början på 1800-talet och de bägge divisionerna var 1805-06 kommenderade i Pommern. Då de preussiska trupperna i oktober 1806 blivit slagna av fransmännen och dessa hastigt bredde ut  sig över norra Tyskland blev situationen i Lauenburg, där dom då var stationerade, ohållbar varför hären tvingades dra sig tillbaka till Lübeck för att embarkera till Stralsund. Embarkeringen var dock illa planlagd och misslyckades. Så gott som hela kåren tillfångatogs av fransmännen den 6 till 7 november 1806 och återfördes till Lübeck. Fångarna plundrades och fick utstå svåra lidanden. Den 13 november sändes fångarna till Frankrike och efter en lång och mödosam marsch nådde de nyårsdagen 1807 staden Metz. I oktober 1807 flyttade de till det närbelägna Rocry, som blev dess uppehållsplats till 1 december 1809 då de överlevande fick börja marschen hem. 484 korpraler och meniga grenadjärer tillfångatogs. Den 1 december 1807 hade 48 greanadjärer och korpraler flytt fångenskapen. Man kan här läsa mer detaljerat om “Livgrenadjärernas deltagande i kriget mot Napoleon.” nedtecknat av Jonas Brogren, en officer i Premier Majorens kompani i rothållsdivisionen, rekommenderas verkligen. Regementet var även kommenderat vid byggandet av Göta Kanal, mellan 1812 och 1832 Kompanierna var: Livkompaniet Överste Löjtnantens kompani Majorens kompani Vifolka kompani Vadstena kompani Skänninge kompani Västanstångs kompani Tjust kompani Andra Livgrenadjärregementet 1816-1927 Andra livgrenadjärregementet bildades I samband med att det ursprungliga Livgrenadjärregementet (det äldre) delades i två  delar 1816, Första livgrenadjärregementet och Andra livgrenadjärregementet. Dessa två regementen var båda förlagda till samma mötesplats, Malmen, och från 1922 även samma kasernområde, Första livgrenadjärregementet i den västra halvan av dubbelkasernerna och Andra livgrenadjärregementet i den östra halvan.1816 får samtliga svenska regementen ett ordningsnummer, där Andra livgrenadjärregementet tilldelas № 5 (I5). Den allmänna värnplikten, som infördes 1901, medförde nästa stora omorganisation. Malmen, där Östgötar har vapenövat sedan medeltiden, blev för trång som övnings- och förläggningsplats. Med början 1922 flyttade regementena in till det nybyggda garnisonsområdet i Linköping. Försvarsbeslutet 1925 medförde att regementena slogs samman 1928, återigen  under namnet Kungliga Livgrenadjärregementet. Kompanierna som ingick i regementet var Livkompaniet Tjusts kompani Linköpings kompani Västanstångs kompani Bergslags kompani Vifolka kompani Skänninge kompani Vadstena kompani Efter 1814 och kriget mot Norge, där regementet deltog, har Sverige inte deltagit i något mera krig. Livet för soldaten blev helt annorlunda nu, största delen av sin tid tillbringades i hemsocknen och torpet. Övningar då Regementet samlades på Malmen utanför Linköping, genomfördes regelbundet och en del kommenderingar på andra platser t.ex. vakttjänstgöring på Långholmen i Stockholm eller på Karlstens fästning i Marstrand. Kyrkoparaderna var vanliga på söndagarna då soldaterna paraderade i finaste mundering vid sockenkyrkan. Soldaten blev en aktad man i socknen och jag citerar från “ Historiskt, geografiskt och statistiskt lexikon öfver Östergötland” av Carl Anton August Ridderstad från 1914-20 “Under en lång på krigen följande fredstid fick indelnings¬ verket en förut oanad utveckling även i medborgerligt hänseende. Under¬ visning i väl ordnade skolor under längre kommenderingar gav soldaten kunskaper vida överstigande allmogemännens i allmänhet. Det blev ett kärnfolk, de indelta. De voro dugande i vad de togo sig för, och pålit¬ liga i varje uppdrag, de åtogo sig. De voro plikttrogna såväl i tjänsten som på roten. I sin hembygd var grenadjären i regel en aktad man och användbar i mången angelägenhet. De hade lärt sig att älska sitt foster¬ land, och de fullgjorde med heder sin livsgärning. Det är också med vemod och saknad, man ser den ena efter den andra försvinna i minnets dunkel. Och den dag ligger icke utom en överskådlig tid, då den sista av det sista kompaniet skall duka under för den obevekliga liemannen.

Uniform m/1806

Livfana modell 1890

Uniform modell 1798