Svartån

Svartån utgör Älvestads gräns mot Normlösa och Västerlösa i söder, som väl alla vet.  Att Svartåns källor ligger nära Ormaryd i Småland och fortsätter rinna genom Aneby, Tranås och Sommen för att sedan ringla sig vidare över över Östgötaslätten och slutligen rinna ut i Roxen, är väl också bekant. Men varför heter den Svartån?  På några gamla kartor kallas den även Storån. Det finns en gammal sägen som berättar om Svartån och dess berömda röda pärlor, som man kunde hitta i Svartåmusslorna, och som fiskades ivrigt för länge sedan. Det är nog inte så många som känner till sägnen men den berättas i boken “Fornsägner och kulturbilder från Östergötland”, skriven av Anton Ridderstad 1914-20. Den lyder så här på lite gammalsvenska….. I den gamla, gråa hednatiden för århundraden tillbaka fanns en viking med namnet Arne. Vida omkring hade han farit och segrande bestått mången holmgång. Lastade med vunna skatter återvände hans drakar omsider. Då byggde han i sin fosterbygd en borg, som han, efter den gud han dyrkade, kallade Odinsborg. Arne var en dunkel gåta till sin natur. Man sade, att han ägde tvenne hjärtan, ett naturligt i den vänstra sidan, som var godt, och ett i den högra, som var ondt. Då det goda rådde, var han själva godheten och mildheten, varemot han, då det onda rådde, var själva ondskan och vildheten. Ledd av sitt onda hjärta, dödade han en storbonde inom riket och tog med våld hans dotter till sin hustru. Ledd av sitt goda hjärta, blev han henne en god och mild husbonde. En dotter — skön Alvhild — var enda frukten av deras kärlek. Dottern var en icke mindre dunkel gåta ån fadern. Väl, sade man, har hon blott ett hjärta, men i detta hjärta ligga faderns båda hjärtan, såväl det goda som det onda. Det goda i hennes hjärta befinnes dock besvuret och förkvävt under det ondas olösliga trollformel. Härden var henne mindre kär än världen, jungfruburen mindre inbjudande ån naturen, sländan mindre älskad ån svärdet. Hon var mindre mö, ån sköldmö. Många friare inställde sig, men hon kämpade hellre med dem, än hon lekte. Länge hade en vikingason, den kraftige Arnhold, förgäves ägnat henne hela sin tillgivenhet. En natt får han i drömmen besök av en av Ågirs döttrar, nyss uppstigen ur åns böljor. — Du älskar skön Alvhild, tilltalade hon honom. Du måste bryta den förtrollning, vari hennes hjärta år försatt, för att vinna henne, öppna en åder på hennes arm, och med den droppe blod, som rinner därur, skall den ondska, vari hon år bunden, drypa bort. Men bloddroppen skall du offra åt mig. Jag vill förvandla de vita pärlor, som smycka min hals, till röda. För att underlätta ditt verk skall jag försätta henne i den djupaste sömn. Och så skedde. Arnhold fann skön jungfrun i den djupaste sömn, då han anlände till borgen. Med sin svärdsudd öppnade han en åder i slumrerskans arm, och en droppe blod — svart som den svartaste natt — rann därvid ned i hans järnhuva, och så begav han sig ned till stranden av ån, och han sänkte huvan med bloddroppen, såsom ett offer åt Ägirs väna dotter, i det frustande vattendjupet, och som han det gjorde, var det som om allt vatten, så långt som hans blick nådde, på en gång svartnat, och se, ån blev därefter kallad för Svartån. Och att Ågirs dotter använde bloddroppen, enligt sitt ord, till att förvandla sina vita pärlor till röda, kan man sluta därav, att musslorna i Svartån ännu i dag ofta nog innehålla röda pärlor. En liten kul berättelse tycker jag, väl värd att berätta.