Älvestad hembygdsförening
“Om   det   tunga   och   så   gott   som   uteslutande   på   manuell   arbetskraft   baserade   lantbruket   från   förra seklets   senare   del   och   om   dess   lönsamhet   vore   mycket   att   förtälja.   Beträffande   lönsamheten   var   det främst   naturaprodukterna   från   jordbruket   som   fick   utgöra   lönen   för   mödorna.   Penninginkomsterna voro    yttterst    blygsamma    och    utgifterna    i    paritet    härmed.    Från    de    små    och    föga    produktiva kreatursbesättningarna   blev   det   någon   välkommen   tillökning   i   budgeten   genom   en   sparsam   och duktig   husmors   "samkande"   av   smör,   som   kunde   omvandlas   till   penningar   på   torget   i   Linköping   eller Motala. Längre     fram     ordnade     ett     par     danskar,     Jensen     i     Klockrike     och     Gottlieb     i     Hälla,     med uppsamlingsställen    för    mjölk,    den    förre    vid    Norra    Tegneby    och    den    sistnämnde    vid    Borringe Mellangård,   dit   mjölk   från   kringliggande   gårdar   fick   lämnas,   men,   då   mjölkpriset   vanligen   var   5   öre per liter, blev det inte så mycket i kassan för de små mjölkskvättar, som kunde avvaras. Av   den   skördade   spannmålen,   som   ej   åtgick   för   eget   behov,   såldes   i   regel   ej   något   större   parti på   en   gång,   utan   det   blev   att   torga   med   några   säckar   då   och   då   i   Linköping   eller   Motala. Förmalningen   av   spannmålen   skedde   vid   Näs   kvarnar,   när   det   gällde   brödsäd,   och   för   annan mäld vid    Vågforsen.    En    och    annan    kalv    kunde    också    omvandlas    till    pengar    hos    en kalvuppköpare    i    närheten    av    Likstabacken.    På    senhösten    slaktades    vanligen    ett    större nötkreatur och en gris för det egna hushållets behov. Någon    annan    konserveringsmetod    än    nedsaltning    och    rökning    var    ej    känd.    Köttet    till korvberedningen   maldes   ej   som   nu   utan   hackades   i   stora   hoar   och   i   dessa   hackades   också   en god    del    av    den    skördade    vitkålen    till    surkålsberedning.    Den    finfördelade    kålen    med ingredienser   av   salt   och   olika   kryddor   fylldes   i   en   tunna   för   jäsning,   och   surkål   blev   sedan   en ofta återkommande "supanmat" under vintern och långt in på våren. Oundgängligt   nödvändiga   saker,   som   ej   kunde   åstad kommas   på   gården,   såsom   sill,   salt   och   andra   kryddor,   kaffe   m.m . m.   ävensom   en del   husgeråd   och   redskap,   som   ej   kunde   tillverkas   hemma,   måste   köpas,   men   utgiftsposterna   därför   måste,   förklarligt   nog,   hålla   sig   inom mycket   snäva   gränser.   Det   väsentligaste   som   tarvades   av   livsmedel   såsom   bröd,   kött.   fläsk,   mjölk   och   smör   m.m.   samt   ull,   lin,   hudar   och   skinn för   vidare   beredning   till   kläder   och   skodon,   hade   man   i   regel   oköpandes   från   gården.   Av   korn   bereddes   malt,   som   sedan   bryggdes   till   dricka, varom mera längre fram. Först   några   ord   om   Iinberedningen.   Det   på   gårdarna   odlade   linet   måste   genomgå   en   hel   serie   behandlingar för   att   slutligen   bli   till   spånad   och   väv.   Sedan   det   på   hösten   ryckts   upp   på   växtplatsen,   skulle   det   först   repas, d.v.s.   att   knopparna   med   fröna   skulle   skiljas   från   halmen.   Dette   skedde   i   ett   slags   ganska   klumpigt   gjorda kammar   med   tänder   av   spetsiga   järnpinnar.   Därpå   breddes   den   repade   halmen   ut   på   marken   för   rötning,   och när   det   var   klart   med   detta,   samlades   några   av   byborna   en   vacker   dag   hos   den,   som   kallat   dem   samman   till, "bråkning"   av   halmen.   Detta   tillgick   så,   att   man   i   en   stensatt   "tohåla"   gjorde   upp   eld,   och   ovanpå   hålan breddes   linhalmen   ut   på   ett   galler   av   stänger   för   att   torkas,   så   att   sådorna   skulle   bli   tillräckligt   sköra   att   kunna bråkas sönder. Arbetsfördelningen   vid   denna   procedur   var   vanligen   den,   att   karlarna   tog den   mera   påfrestande   bråkningen   om   hand   vid   var   sin   bråkningstol,   under   det   att   kvinnorna   skötte   underhållet av   elden,   torkningen   över   hålan   och   utdelning   av   lämpliga   mängder   av   linhalmen   till   karlarna.   Härmed   var den    delen    av    beredningen    klarad.    Nu    återstod    det    ansvarsfullaste    arbetet    nämligen    skäktningen,    som försiggick   inomhus   vid   särskilda   skäktstolar,   där   det   gällde   att   med   ofta   vackert   snidade   skäkteträn   dels avlägsna   från   bråkningen   kvarvarande   sådor   och   dels   avskilja   kortare   fibrer,   s.k.   blånor,   som   utgjorde   en sämre kvalite och endast kunde användas till mindre fina linnevävnader. De   långa   tågor,   som   sedan   återstod,   knöts   ihop   till   "dockor",   varav   spanns   tåggarn   till   duktyger   o.d.   Det minst   värdefulla,   skäk   tefallet.   tillvaratogs   även   for   att   spinnas   till   skäktegarn,   som   blev   till   grövre   vävnadcr, framförallt säckväv. Vid   så   gott   som   varje   gård   hölls   ett   antal   får,   dels   för   ullens   och   köttets   skull,   men   också   för   att under   försommaren   hålla   trädesskiftet   rent   från   "örsle",   för   vilket   de   öppna   dikena   var   riktiga   härdar. Omedelbart   före   ullklippningen,   vartill   användes   särskilt   för   ändamålet   gjorda   ullsaxar,   skulle   fåren tvättas.   vilket   skedde   i   stora   bykkar. Allt   detta   var   i   regel   kvinnfolkens göra    liksom    även    det    fortsatta    arbetet    med    kardning,    spinning    och vävning.   Under   hösten   och   vintern   surrade   spinnrockarna   och   dunkade vävstolarna   för   att   till   våren   allt   skulle   vara   färdigarbetat   av   linet   och ullen. De   färdigvävda   tygerna,   som   voro   avsedda   till   kostymer,   sändes   till beredning   i   staden,   varvid   för   vissa   tyger   "stampning"   ingick.   Så   en vacker   dag   hämtades   sockenskräddaren   och   hans   symaskin   samt   åtföljd   av   ett   par   tre   gesäller,   vilka   sedan stannade   tills   allt   det   färdigberedda   av   kostymtyg   och   vadmal   var   upparbetat   till   kläder   åt   husets   manliga medlemmar.    Utom    fri    kost    och    logi    under    gästbesöket    utgjorde    den    kontanta    betalningen    en    obetydlighet    i    jämförelse    med    nuvarande arbetspriser.   Liksom   skräddaren   under   denna   tid   förde   en   ganska   ambulerande   tillvaro   mellan   gårdarna.   så   var   det   också   med   skomakare, sadelmakare och smed. Skinnen   efter   de   slaktade   nötkreaturen   sändes   till   garvning   i   Linköping,   då   däremot   fårskinnen   bereddes   av   en   närboende   fårskinnsgarvare. Av   de   färdigberedda   fårskinnen   syddes   präktiga   och   varma   barskinnspälsar,   korta   för   de   yngre   och   långa   s.k.   smällpiskepälsar   för   gamlingar.   pälsarna   voro   kantade   med   gult   kalvskinn   och   försedda   med   blanka   mässingsknappar,   tyckte   man   sig   smått   uniformsklädd   i   den   nya   pälsen. Av de större kalvskinnen syddes förskinn, som hörde till vardagsdressen för både gammal och ung. Även   vid   ett   par   andra   tillfällen   än   linberedningen   kom   byns   ungdom   gärna   tillsamman   till   inbördes   hjälp   såsom   t.   ex.   efter   den   stora gåsslakten   på   senhösten,   då   de   välgödda   gässen   skulle   plockas.   Då   satt   ungdomen   bänkad   runt   ett   stort   bykkar,   och   under   skämt   och   glam skedde   så   plockningen.   Även   vid   storbykarna   höst   och   vår   kommo   granngårdarnas   drängar   och   söner   beskäftigt   till   bykgänge   för   att   hjälpa   till med   det   tyngre   arbetet   på   kvällen,   då   man   skulle   "byka   på".   Det   mest   lockande   var   nog   dock   att   få   driva   lite nojs och kanske en smula kurtis med ställets flickor, som hade bykningen om hand. Några   onödiga   utgifter   till   öl   eller   läskedrycker   förekom   ej   annat   än   vid   gästabud   och   knappast   då.   Brygd av   gott   och   kraftigt   dricka   skedde   i   hemmen   och   tillgick   i   stora   drag   på   följande   sätt   och   i   följande   ordning. Först   lades   korn   till   stöpning   för   att   gro,   varefter   det   fick   genomgå   en   torkningsprocedur   i   en   torkria   brygghusvinden,   dit   erforderlig   värme   strömmade   från   brygghusugnen.   Det   på   så   sätt   erhållna   maltet   hlev sedan   i   mån   av   behov   sönderkrossat   i   en   handdriven   maltkvarn.   Vid   själva   brygden   blev   en   lagom   stor portion   krossat   malt   kokt   i   brygghusbasen   till   en   brun,   sötaktig   vört,   som   blev   silad   klar   genom   ren   halm   i   en   för   ändamålet   konstruerad   tina   och uppsamlad   i   en   stor   kopparkittel   för   jäsning,   sedan   den   ljumma   vörten   fått   tillsats   av   jäst   från   föregående   brygd.   När sedan   drickat   efter   något   dygn   var   färdigjäst,   blev   det   tappat   på   en   drickstunna,   varifrån   det   i   mån   av   förbrukning tappades ur. Ett   årligen   återkommande   arbete   på   höstarna   var   potatisrivning   för   beredning   av   hushållens   årsbehov   av   potatismjöl och   gryn.   Rivningen   skedde   vanligen   i   en   hela   byn   gemensamt   ägd   handdriven   potatiskvarn,   som   fick   ambulera   mellan hyns   gårdar.   Efter   rivningen   blev   stärkelsen   urtvättad   från   moset   i   finmaskade   såll   över   ett   kar,   däri   stärkelsekornen   småningom   sjönk   till   ett   vitt   bottenlager,   som   sedermera   blev   torkat   och   blekt   i   solen,   varefter   det   blev   mer   eller   mindre finfördelat till mjöl och gryn. Potatisgrynsvälling hade förr en framträdande plats på frukostmatsedeln. Det   dåtida   lantbrukets   primitiva   redskap   och   arbetsmetoder   skulle   kräva   en   omständig   redogörelse.   Här   blott   några   få   belysande   antydningar härom.   De   egentliga   jordbruksredskapen   utgjordes   av   plog,   som   till   övervägande   del   var   gjord   av   trä,   samt   ett   slags   årder,   s.   k.   stångkrok,   som fördes   med   en   hand   och   var   liksom   plogen   av   träkonstruktion,   vidare   klys -   och   krokpinneharv    och   möjligen   lite   längre   fram   en   s.   k.   myllkam, vidare   slätsladd   och   trävält. Till   räfsning   användes   en   släpräfsa ,   helt   gjord   av   trä,   och   som   till   sin   konstruktion   och   verkningssätt   liknade   vår   tids smidiga   släpräfsor   av   järn.   Sådd   och   skörd   skedde   uteslutande   för   hand.   Höstsäden   blev   myllad   med   den   ovannämnda   stångkroken.   Efter inbärgningen   av   höstsådden   kom   vanligen   en   eller   ett   par   backstugugummor   för   att   plocka   ax   och   därigenom   få   lite   tillskott   till   brödfödan. Täckdikning   förekom   ytterst   sparsamt   och   konstgödning   ej   alls,   om   man   frånser   råstampat   benmjöl,   som   man   köpte   eller   hytte   sig   till   mot kreatursben   i   Husbyfjöl,   och   som   användes   till   höstsådden.   På   grund   av   de   många   öppna   dikena   blev   brukningen   av   jorden   både   besvärlig   och föga effektiv, varför risken för missväxt i synnerhet under tork år var mycket större då än nu. Kyrkobesöken   var   under   denna   tid   både   flitigare   och   mera   regelbundna   än   vad   förhållandet   är   nu. Varje   gudstjänstdag skulle   åtminstone   några   av   familjens   medlemmar   och   tjänare   besöka   kyrkan   och   delta   i   gudstjänsten.   Minst   en   gång   om året   skulle   de   vuxna   "gå   till   skrift",   och   vid   sådana   tillfällen   kunde   nattvardsgästerna   fylla   ett   flertal   "diskar".   Av   mina tidigaste   besök   i   kyrkan   har   givetvis   julottan   etsat   sig   skarpast   i   minnet.   Därutöver   har   jag   särskilt   starkt   minne   av kyrkobesök   under   kalla   vintersöndagar.   Åt   prästens   förkunnelse   fästes   kanske   inte   så   stor   uppmärksamhet,   men   mycket   mer   av   att   varje   ord   från   hans   mun   tog   synlig   gestalt   i   en   kraftig   dimpust.   Kyrkan   var   nämligen   på   den   tiden oeldad,   och   det   tålde   vid   att   man   var   bra   påpälsad   för   att   ej   frysa   sig   fördärvad.   Fruntimren   på   sin   sida   om   mittgången hade   sina   "huckle"   att   hålla   huvudena   varma   med,   och   de   äldre   männen   med   mer   eller   mindre   glesnat   hår   behöll   sina skinnmössor   på   under   gudstjänsten,   vilket   ej   alls   får   fattas   såsom   någon   vanvördnad   mot   heligt   rum.   Klockaren   hade vantar med avklippta fingertoppar på för att kunna hålla fingrarna någorlunda rörliga under orgelspelet. Av   tjänstgörande   präster   från   denna   tid   minnes   jag   den   finlemmade,   om   en   sirlig   hovman   påminnande   kyrkoherden   Alfred   Moselius,    vidare den barske och respektingivande komministern A. Ekdal , min konfirmationslärare, samt den blide och försynte vice pastorn, G. A. Dahl. Pastor   Ekdal,   sedermera   kyrkoherde   i   pastoratet,   ansågs   som   en   mycket   god   talare   ej   endast   från   predikstolen   utan   även   i   andra   sammanhang   . Han   var   för   övrigt   en   i   praktiska   värv   intresserad   och   väl   förfaren   man.   För   att   kunna   livnära   sin   stora   familj   på   den   lilla   komministerlönen   drev han   själv   lantbruket   på   sitt   boställe   och   var   i   flera   avseenden   en   föregångsman   på   sin   tid   som   jordbrukare.   I ett   minnestal,   som   hölls   över   honom   vid   prästmötet   i   stiftstaden   1912,   förekom   följande   passus,   erinrande om hans odlargärning: "den ökar Sveas land, som ökar Sveas jord." Beträffande   handel   och   köpenskap   inom   socknen   är   ej   mycket   att   förtälja.   Blott   en   enda   handelsbod fanns,   nämligen   Likstabacken,   och   den   årliga   omsättningen   där   var   det   oaktat   helt   säkert   av   en   mycket blygsam   omfattning. Av   ambulerande   handelsutövare   kan   nämnas   Ägg-Lasse   från Tuta   i   Normlösa   socken, vars   näringsfång,   som   bestod   av   ägguppköp,   ju   framgår   av   namnet,   vidare   Brö-Anners,   som   gick   omkring   i socknen   och   sålde   vetebullar,   skorpor   och   småbröd.   Tidvis   hade   han   en   konkurrent   i   "Mårtorpegumma", som   också   gick   omkring   med   sin   brödkorg,   men,   då   hennes   besök   i   hemmen   voro   mera   sporadiska   och oregelbundna,   hade   Brö-Anners   säkert   den   största   omsättningen.   Klä-Anna   från   Motala   kom   ett   par   gånger om   året   och   sålde   klädesvaror   av   olika   slag,   och   däremellan   kom   en   och   annan   gårdfarihandlare,   bärande sitt varulager på ryggen i en stor låda, kvarhållen av remmar över axlarna. Nöjen   och   förströelser   för   ungdomen   var   det   klent   beställt   med.   Den   enda   form   av   tävling   och   sport   jag   minns   var att   kasta   trill   mellan   tvenne   lag   på   en   tämligen   jämn   väg,   varvid   det   gällde   att   sätta   sådan   fart   på   trillan,   att   den   kunde bryta   igenom   motsidans   försvarslinje,   ty   dit,   där   trillan   stannade,   skulle   laget   förflytta   sig,   och   på   så   sätt   böljade striden   fram   och   åter,   tills   man   tröttnade   på   leken. Andra   tävlingar   av   skilda   slag   såsom   att   dra   fingerkrok,   bryta   arm, krag-   och   livtag   efter   vissa   bestämda   regler   förekom   allt   emellanåt,   liksom   kägelspel   med   hemmagjorda,   tämligen klumpiga pjäser. Av   "offentliga   nöjen"   som   på   den   tiden   stod   de   unga   till   buds,   var   väl   egentligen   den   årligen   återkommande midsommardansen   på   en   loge   i   Carlshof   och   "stormarken"   i   Skänninge   höjdpunkterna   i   ungdomens   nöjesliv   på   den tiden.   För   oss   barn   var   det   största   nöjet   på   midsommarfesten   att   för   en   medförd   slant   tillhandla   sig   en   flaska   lemonad från   ett   stånd   eller   en   sirapsknäck   eller   annat   gott   som   en   gumma   tillhandahöll,   vidare   att   se   på   logdansen   eller   att   skratta at "Stall-Augusts" uppvisning i att "hoppa lax" och andra muntrationer. Skänninge   stormarknad   har   ju   sedan   långliga   tider   och   ända   in   i   våra   dagar   haft   en   stor   dragningskraft   på   kringliggande   orters   befolkning, särskilt   dess   ungdom.   Nöjesanordningarna   voro   väl   i   stort   sett   desamma   förr   som   nu,   även   om   marknadslivet   nu   går   mycket   mera   städat   och ordentligt till än i min barndom, då fylleri och slagsmål hörde till oordningen för dagen.”
Historia
“Dagligt liv i helg och söcken” del 2
Vi tittar vidare i Arvid Tegnis historiebeskrivning on hur livet var i Älvestad under senare delen av 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet, teknikens utveckling och människors arbetsförhållanden. Arvid Tegni berättar..
Kvarnen i Vågforsen
Linfält i blom
Linet skäktas
Linet skäktas
Ullsaxar
Potatiskvarn
Affären i Lickstabacken