Utdrag ur faximilen “Älvestad socken från äldre tid - kommunal historik och tidskrönika” från 1952 av Arvid Tegni utgiven av Älvestad Hembygdsförening 1994 Arvid Tegni var född 1878 i Södra Tegneby i Älvestad. Han blev sedemera sockenskollärare där. Han hade blivit ombedd att skriva “en historik över det kommunala livets gestaltning i Älvestad efter kommunallagarnas tillkomst 1862 och fram till den epok i den kommunala självstyrelsens historia, som kommunsammanslagningen från 1952 års ingång innebär”. Han ville även försöka beskriva hur det vardagliga livet hade gestaltat sig i Älvestad socken sedan mer än en mansålder tillbaka, dels genom egna minnen och upplevelser men också genom samtal med “ännu levande sockenbor, som kunna minnas längre tillbaka i tiden än upptecknaren”. Här kommer ett litet sammandrag av hans sockenkrönika som “ för nu levande generation liksom också för kommande släktled kunde bli av intresse att taga del av som ett slags kulturdokument” Vill du läsa alltihop, vilket rekommenderas, så finns  det som PDF-fil Först ett avsnitt ur en intervju, som en ortstidning gjorde med en gammal odalman, Per Adolf Andersson i Södra Tegneby, på hans 90-årsdag. Den gamle berättar:  “Min mor var en duktig gumma. Gården här, där jag är född och uppväxt, är på omkring 30 tunnland, och den arealen har min mor till stor del odlat upp ensam. Min far var tyvärr inte alls så arbetsam av sig, så det blev mor som fick flåhacka, röja och bränna, medan vi småbarn sutto mellan röj högarna som brunno, och det tyckte vi var roligt värre." Då det var dagarna före jul som besöket hos jubilaren företogs, låg det nära till hands att fråga hur det var med julslakten på den tiden. "Det var det roligaste vi hade. Slaktgrisarna jagades tills de stupade, innan de lades på slaktbänken, det var den enda bedövningsmetoden man använde. Man var inte så ömsint mot djuren på den tiden. Efter jul började slagtröskningen. Lars Petter i Tegnetorp ansågs särskilt styv i att sköta slagan. Arbetet började redan vid 3-tiden på morgnarna och fortgick sedan till sent på kvällarna.  Dagspenningen, 25, högst 50 öre, var minsann inte mycket för så lång och tungsam arbetsdag, jämfört med vad nutidens arbetare erhålla, men penningvärdet var ju också helt annat på den tiden. Jag minns, då jag sålde min första häst, sedan jag blivit egen bonde, att jag fick 22 kronor för den. Jag hade en riktigt bra oxe längre fram, som jag fick 45 kronor för då den såldes. På sammna sätt var det med lönerna. Det var inga stora summor, som pigor och drängar hade att uppbära av sina husbönder. En piglön var vanligen 25 till 30 kronor och en dränglön 35 till 40 kronor, allt för år. Det var helt andra förhållanden på den tiden inom alla omraden. Så t.ex. lågo husbondefolk. pigor och drängar i samma rum. I köket var plats beredd för gässen då de skulle ruva ägg och jag minns hur arga pigorna ibland voro, för att gåsbalarna togo för stor plats i köket. Gåsskötseln var annars en god affär och omhuldades fördenskull ordentligt. Gässen såldes vanligen på torget i Motala, och det var vanligt, att man också saluförde smör och ägg därstädes varannan lördag. Det var fruntimrens göra att med byttor och korgar på huvudet vandra den två och en halv mil långa vägen till Motala med förnödenheterna. Särskilt var det en gumma i byn, Kajsa i Frälsegår'n, som var mycket skicklig att bära börder på huvudet i likhet med kvinnorna i söderns länder. Lugnt och säkert vandrade hon till Motala med sina förråd och kom hem mot kvällama med tömda korgar eller hyttor. Ibland hade vi dåliga skördeår, än var det våtår, än torkår. som minskade skördarna. Särskilt minnes jag, hur vi det svåra torkåret 1868 bytte bort halmtaket på körhuset till folk från skogsbygden mot ved."   Arvid Tegni fortsätter: “Så långt den gamle mannen om hans hågkomster från uppväxttiden. Någon skillnad, om än ej så stor, var det från min egen barndomstid på 1880-talet. Slagornas dunkande hördes då ej så mycket av, endast på smärre gårdar och framförallt från de små ställena i Drottninggatan kunde man få höra den taktfasta slagtröskningen på höstarna. En ny tid hade på detta område brutit in - oxtröskverken hade gjort sitt intåg. Även om dessas avverkningsprestationer voro mer än blygsamma i jämförelse med nuvarande tids moderna tröskmetoder, medförde de dock en avsevärd lättnad. Som ett belägg härför kan ett yttrande av en gammal bonde, Sven i Älvestads Västergård, om den nya epoken på tröskningens område återgivas, ett utlatande, som länge levat kvar på folkets läppar nära nog som ett ordstäv: "De ä for mårkvårdit va di här oxvårka driver, vi har truskat artan tunner på e vecke å ändå inte hållt når otte."  Rätt mycket folk krävde dock tröskningen: en i ladan för att langa fram sädesneckarna, en för att "lösa opp", så en som matade, vanligen husbonden själv, en, oftast ett fruntimmer, som "to unna for tunna", ett par som "rysta" med hjälp av trätjugor, en eller ett par med halmen och slutligen ett par minderåriga, som hade det föga avundsvärda görat att dag efter dag, vecka efter vecka, vandra runt, runt för att köra oxarna. Nedskrivaren av dessa hågkomster talar härvid av egen bitter erfarenhet. När den urtroskade "dräsen" var tillräckligt stor, tog vanningen vid, som kunde hålla på långt in på natten vid en fotogenlyktas sparsamma sken. I början fanns inte annat än en enkel kastvanna att tillgå, senare en förbättrad typ med skakande såll, s. k. vallavanna. Från den gamla slagan via oxtröskverk och ångverk fram till våra moderna skördetröskor har utvecklingen gått etappvis  under en så pass kort tidsperiod, att vi äldre kunna överblicka densamma.” Författaren fortsätter att berätta om hur jobbet på gården tillgår, bl.a. om linberedning och ylletillverkning, om matvanor, öltillverkning, potatisrivning och arbetet på fälten. Han fortsätter sedan med en beskrivning av “förhållanden av mera kulturell anstrykning”, .... “Nyheter från omvärlden förmedlades Iängre tillbaka i tiden huvudsakligen genom kungörelserna från predikstolen, där man hölls underkunnig om nya lagar och författningar, om sockenstämmobeslut, om auktioner och mycket annat. Kanske de långt talrikare kyrkobesöken under gången tid än nu till en viss grad kan ha sin förklaring i intresset inte bara av att lyssna till Guds ord utan även att få del av nyheter i form av kungörelser. Längre fram började så småningom tidningar komma ut, visserligen bara två eller tre gånger i veckan och i mycket små format, men de utgjorde dock i all sin skröplighet betydelsefulla förmedlare av nyheter m. m. för dem, som ansågo sig ha råd att hålla sig med tidning. Ofta slogo sig ett par grannar ihop om gemensam tidning. En postlinje, Berg-Skeppsås, som uppehölls med hästskjuts två gånger i veckan, avlämnade brev och tidningar bl. a. vid Älvestads skola, där närboende fick hämta posten hos kantor Johansson, som för sina besvär tog 3 öre per brev i lösen. Värdebrev och postpaket, i den mån sådana förekommo, fick man hämta i Skeppsås, där kantor Fingal Viden var poststationsföreståndare. Av böcker i hemmen förekom i regel knappast andra än bibel, psalmbok och någon postilla samt av mera profan karaktär möjligen ett och annat skillingtryck.” Han berättar sedan om ett ämne som nuförtiden är hett diskuterat, nämligen utbildning. “Skolväsendet var, jämfört med nutida förhållanden, mer än bristfälligt. Ingen småskola som underlag, varför hemmen, så gott sig göra lät, själva eller med anlitad hjälp nödgades bibringa sina småttingar en någorlunda god färdighet i att "stava och lägga ihop", innan de började sin skolgång. Varannandagsläsning var här som annorstädes på landet den gängse skolformen. Kyrkskolan var huvudsakligen avsedd för gossar, flickorna fick sin undervisning i Emaus, där i min barndom en skånefödd lärarinna, mamsell Persson, förde spiran. Kyrkskolan bestod av en sal utan särskilt avklädningsrum, varför åt ytterkläder och matsäckskorgar måste beredas plats i själva lärosalen. Skolinredningen utgjordes främst av några långbänkar, var och en rymmande 5 á 6 elever. Främst stod den s. k. sandbänken, där nybörjarna förr hade fått göra sina första försök att forma bokstäver i fin sand, kvarhållen av kantribbor runt den vågräta bänkskivan. Den användes dock under min skoltid ej för detta sitt ursprungliga ändamål. Vi hade griffeltavlor, framförallt till räkning  och delvis även for skrivning. För välskrivning och ritning hade vi särskilda häften. Griffeltavlorna fingo vi hålla oss med själva liksom även grifflarna, vilket ju ej var alltför betungande, då tavlan, om man var aktsam om den, kunde räcka skoltiden ut, och grifflarna kostade 2 öre styck. Övrig inredning i skolsalen var, förutom kateder och svart tavla samt en liten kammarorgel, uppfällbara lämbord utefter västra väggen, där särskilt välskrivning i regel skedde, for att man skulle ha lite bättre armbågsrum vid återgivandet av föreskriftens bokstäver än i de trånga Iångbänkarna. Ritning skedde efter den då allmänt gängse Stuhlmanska metoden, därvid det gällde att i rutade ritböcker återgiva en del rätlinjiga figurer, visserligen rätt dekorativa var för sig, men metoden var dock icke ägnad att väcka till liv några större konstnärliga ambitioner hos barnen. Till våra läsövningar hade vi folkskolans läsebok, för geografiundervisningen en globkarta och ett par kartor över Sverige, en av dem en s. k. blindkarta, på vilken det var rätt knepigt att orientera sig.Några träkuber för den första räkneudervisningen fullbordade utrustningen. Under min skoltid hade den allmänt aktade och respektingivande kantor Johansson slutat som lärare, och under hela skoltiden hade jag och mina jämnåriga kamrater förmånen att stå under den mycket avhållne och skicklige lärarens, Oscar Rosenqvist, färla. Han hade kanske ej den disciplinära förmåga som hans företrädare, men han var så avhållen av oss,skolbarn. att vi höllo oss tämligen i skinnet bara för att ej göra vår käre skolmästare ledsen. Trots de mer än primitiva forhållanden varunder skolarbetet kunde bedrivas både vad lokal, utrustning och skolform beträffar, nådde vår lärare dock ett anmärkningsvärt gott resultat, dels beroende på hans skicklighet och nit som lärare, men också till en viss grad på att undervisningen ej var splittrad på så många ämnen utan koncentrerad på huvudämnena kristendom, räkning, skrivning och läsning. I dessa ämnen liksom i geografi, särskilt fädernesIandets, tror jag att vi utan att behöva skämmas allt for mycket skulle vågat uppta tävling med motsvarande klassers alumner i en nutida folkskola. Gymnastik, slöjd och hembygdskunskap soml särskilt ämne förekorn ej alls och naturkunnighet i mycket liten omfattning. Jag är viss om, att de ännu kvarlevande, som haft kantor Rosenqvist till lärare, med tacksamhet minnas honom som en god och skicklig handledare av vår undervisning och fostran.” Vi avrundar med att läsa om hur sjukvården bedrevs, Arvid Tegni berättar... “Till sist några ord om sjukvårdsförhållandena i min hembygd under förra seklet. Liksom på andra berörda områden var också sjukvården då en helt annan än nu. De fåtaliga läkare som funnos anlitades endast i yttersta nödfall och knappast då. Det var gamla beprövade hemkurer som fick tagas till vid förekommande sjukdomstillfällen. Så samlades under sommaren fläderblommor och kamomill, som torkades för att vid behov användas till dekokter, fläderteet framföralIt som svettdrivande medel. Avkok på                     var också en vanlig husmedicin. För lokal yttre behandling som fördelande och smärtstillande medel användes omväxlande varma senaps-, smör- och terpentindukar. Mot magknip var några starkpepparkorn i brännvin ett ständigt återkommande universalmedel liksom också i vissa fall kamferbrännvin. Till det vanliga husapoteket hörde vidare Thielemans koleradroppar och Hoffmans droppar samt för magsyrebesvär Heyman Blocks salt, vars huvudbeståndsdel torde utgjorts av bicarbonat. Till bölder, särskilt den förr så vanliga typen av fingerböld, som kallades "onväla", hade en gammal gumma i Försjö stor avsättning med sitt hemmagjorda plåster. En annan Försjögumma hade ständigt ett litet förråd av blodiglar hemma, med vilka hon vid förefallande behov betjänade allmänheten. En mera effektiv form av blodavtappning utgjorde åderlåtning och koppning, som förr spelade en mycket stor roll som huskur, ej blott vid inträffande sjukdomsfall utan kanske lika mycket som en rent förebyggande åtgärd och handhades vanligen av klockaren eller barnmorskan, som hade for ändamålet erforderliga instrument såsom snäppa, koppglas o. d. till hands. Att minst en gång om året regelbundet, helst vid nytändning, göra sig av med dåligt blod genom åderlåtning ansågs allmänt som en självklar förutsättning for hälsans bevarande.  Att dessa hemkurer i många fall kunde ha åsyftad effekt torde vara säkert, mera frågande kan man ställa sig till nyttan av att använda voltakors, giktkedjor och giktringar samt längre fram de utpuffade elektriska bältena. Voltakorset, som skulle bäras i en silkessnodd på bröstet närmast kroppen, bestod av ett par korsformade metallbitar, den ene av koppar, den andra av zink, och emellan dem fasthölls en likaformad filtbit, som skulle vara indränkt med ättika före användandet. Priset pa "undermedlet" var två kronor, och då tillverkningskostnaden vid massproduktion på sin höjd kunde hetinga en 10-öring, blev det en lönande affär för smarta tillverkare. Av mera mystisk art var en och annan "klok gubbes" praktik bl. a. med att "skära bort" ett förr ofta förekommande obehag i ögat, en nagelliknande förhårdnad eller missbildning på dess hornhinna. Åkomman kallades också rätt och slätt for "nageln i ögat." Den hemlighetsfulla kuren bestod däri, något som upptecknaren sjålv som barn en gång osedd fick bevittna, att den i trolldomsmysteriet invigde under frammumlandet av underliga besvärjelser skar spetor av en kvist av särskilt träslag, och kuren ansågs bota i de allra flesta fall.  Om läkarebesök över huvud taget var mycket sällsynta, var lasarettsvård ett nära nog okänt begrepp ända fram till mot slutet av förra seklet. Någon tandvård enligt nutida metoder var helt obefintlig. I Linköping verkade tandläkare Kock, men då hans praktik till huvudsaklig del torde bestått i protesarbeten, och klientelet mest utgjordes av mera förmöget folk, var tandläkarebesök mycket sällan förekommande. Det "överklassens njutningsmedel", som kolingen enligt Albert Engström kallade tandborsten, var ett så gott som okänt hygieniskt redskap i min barndom. Om vi, dåtidens barn och ungdom. ej behövde stifta bekantskap med tanddoktorns nervpirrande borr, så fick vi i stället gång på gång förnya bekantskapen med gamle kantor Johanssons tandnyckel, med vilken han drog ut skadade och värkande tänder, om inte precis på löpande band så dock ialla fall allt för ofta, om man gör en jämförelse med vår tids rationella tandvård.  Visst var det en smula kusligt att ha huvudet som i ett skruvstäd mellan kantorsfruns kraftiga händer, medan operatören gjorde sina förberedelser med att med en kniv lossa tandköttet från den utdömda tanden. Själva extraktionen var visserligen smärtsam nog, men den gick så fort i ett enda ryck, att man knappast hann ge hals förrän allt var över. Om vid något tillfälle en flisa av käkbenet följde med av bara farten, det tog man inte så allvarligt.  Även när det gällde kreaturen var hjälpen vid sjukdomsfall eller vid mera svåra förlossningar o.d. så gott som uteslutande lagd i händer på olärda, vilka dock genom långvariga praktiska erfarenheter på området i allmänhet lyckades bra med sin handräckning och sina kurer. Men även på detta område frodades en myckenhet av skrock och trolldomskonst, utövad av kloka gubbar och gummor.” Det här var som sagt ett utdrag ur faximilen “Älvestad socken från äldre tid - kommunal historik och tidskrönika”, och författarens slutord tycker jag säger allt om hur vi bör ställa oss till vår historia och våra förfäders arbete. Han skriver... SLUTORD “Härmed är den i flera avseenden ofullständiga sockenskildringen slutskriven. Kanske en och annan tidsbild från svunna år har lyckats fånga en smula intresse hos läsaren,kanske vissa avsnitt av det som skildrats väckt enbart löje eller på sin höjd en medlidsam tanke åt de människor, som fått kämpa en tung och mödosam kamp  för det knappa dagliga brödet. Jag vill dock gärna hoppas att åtminstone någon velat  se saken djupare än så och förnummit, att vi nu levande utgöra en länk i en oändlig  kedja av släkten efter släkten, som gripa in i, och ha ett oupplösligt samhand med varandra, och att det är ett omätligt rikt arv av andlig och materiell odling vi fått  mottaga av våra fäder, och som vi under ansvar ha att förvalta.  Se vi saken så, då betrakta vi ej längre med löje fädrens enkla livsföring eller hysa  någon överlägsen medömkan med deras arbetsmetoder och tunga dagliga slit  men ägna i stället gärna en tacksam tanke åt gångna släkten,  som nu vila i sina grifter efter fullgjord livsgärning. De hava plantat träden,  som nu oss skugga ger,  de hava rest det tempel,  vars gyllne kors vi ser mot evighetens rymder visa vägen.” Till del 2...                Försjö i februari 1952                       Arvid Tegni
Historia
“Dagligt liv i helg och söcken”
Många äldre kommer nog ihåg den här boken De beryktade "Hoffmans droppar"
Älvestad hembygdsförening
Läs mera      i PDF-format